Namnet Dianium kommer från Diana, jaktens gudinna i den grekiska mytologin. Ändelsen -ium används för att namnge metalliska grundämnen. År 1860 gav den tyske kemisten Franz von Kobell namnet Dianium till en substans som han utvunnit ur mineralet tantalit ([Fe,Mn]Ta₂O₆) och som han trodde var ett nytt grundämne. Ganska snart (1864) kunde bland annat den svenske kemisten Christian Wilhelm Blomstrand dock konstatera att dianium (och ilmenium) troligen var en blandning av niob och tantal. Inspirationen till företagets namn Dianium kommer från levnadsteckningen över Blomstrand (P. Klason: C.W. Blomstrand, Kungliga Vetenskapsakademiens Lefnadsteckningar, Bd 4, Nr. 80):

Icke blott Tantali dotter Niobe utan äfven hans son Pelops trodde man sig hafva funnit. Ja, själfva Diana blef för en kort tid lefvande igen.

C.W. Blomstrand var en av många kemister/mineraloger/geologer som under den svenska naturvetenskapliga guldåldern årtiondena före och efter 1800, med början från Carl von Linné och med Jöns Jakob Berzelius som den störste, var med att hitta upptäcka nya grundämnen och mineral. Under åren 1735 till 1879 upptäckte svenska forskare inte mindre än 22 grundämnen. Det var dock inte bara nya grundämnen som hittades utan ibland blev det fel. Under 1800-talets föreslogs över 50 nya grundämnen som senare visade sig vara felaktigt bestämda.